Märkningar av typ I omfattas av ISO-standarden 14024:2018 Miljömärken och miljödeklarationer – Typ I miljödeklarationer – Principer och procedurer. Dessa märkningar visar att en viss produkt eller tjänst uppfyller eller överträffar specifika och kvantitativa miljökriterier som fastställts av oberoende tredjepartsorganisationer. Därför måste typ I-märkningar verifieras av en tredje part, vilket gör dem till en trovärdig och användbar metod som du kan använda för att "begränsa" din långa lista med potentiella produkter eller tjänster. Att införskaffa dessa märkningar kan dock vara dyrt för leverantörerna, särskilt om de erbjuder många produkter i olika kategorier. Detta är förklaringen till varför så få produkter har dem. I figur 2 visas några exempel på märkningar av typ I.

För Energy Star kontrolleras till exempel effektiviteten för olika produktkategorier. Om någon exempelvis är på jakt efter en avbrottsfri kraftförsörjning (UPS) kan de använda Energy Stars sökfunktion för produkter för att söka efter den mest effektiva UPS-enheten inom en given topologi. Även om typ I-märkning är en behändig och användbar metod för att jämföra vissa produktattribut såsom verkningsgrad så är de baserade på en livscykelanalys (LCA).

Figur 2 - Exempel på märkningar av typ I

Märkningar av typ II omfattas av ISO-standarden 14021:2016 Miljömärken och miljödeklarationer - självdeklarerade miljökrav (Typ II miljödeklarationer). Precis som märkningar av typ I indikerar de att en produkt eller tjänst uppfyller eller överträffar specifika och kvantitativa miljökrav. Som rubriken antyder är dessa etiketter emellertid självdeklarerade, vilket innebär att en produkttillverkare kan göra vilka påståenden som helst utan verifikation från tredje part. Tyvärr utnyttjas detta av mindre ansedda tillverkare som framför felaktiga påståenden på sina typ II-märkningar. Därför noggrann efterforskning helt avgörande om du vill använda typ II-märkningar som en del av din bedömning. Det är viktigt att tillverkaren tillhandahåller den underliggande dokumentationen som de använde för sitt märkningsprogram tillsammans med uppgifterna. Enligt ISO 14021 ska "den utvärderingsmetod som används av dem som gör miljörelaterade påståenden vara tydlig, transparent, vetenskapligt sund och dokumenterad." Dessutom bör tillverkaren ha tillgång till de uppgifter som behövs för att styrka påståendet. Märkningen ska inte ses som en indikation på att produkten är certifierad eller på annat sätt validerad av tredje part. Några exempel på Typ II-märkningar visas i figur 3, av vilka den första är Schneider Electrics Green Premium-märkning som diskuteras i white paper Riktlinjer för ekomärkningen Green Premium.

Figur 2 - Exempel på märkningar av typ II

Märkningar av typ III omfattas av ISO-standarden 14025 Miljömärken och miljödeklarationer – Principer och procedurer (Typ III miljödeklarationer). Kort uttryckt är en miljövarudeklaration (EPD - Environmental Product Declaration) ett dokument som sammanfattar produktens eller tjänstens miljömässiga livscykel. Dokumentet är vanligtvis giltigt i fem år. EPD:er gör det lättare för föreskrivare att fatta produktbeslut utifrån produktens miljöhållbarhet. Detta påminner innehållsdeklarationen som man hittar på livsmedelsprodukter och som hjälper oss att avgöra vilka livsmedel vi ska köpa. Det främsta skälet till att innehållsdeklarationer gör det lättare för kunder att jämföra liknande livsmedel är att märkningarna är standardiserade (i deras respektive länder). På samma sätt gör EPD:er det enklare för föreskrivare att jämföra produkter i samma kategori, till exempel en effektbrytare. ISO 14025-standarden "fastställer principerna och anger förfarandena för utarbetande av miljödeklarationsprogram av typ III och miljödeklarationer av typ III."

EPD:er måste vara baserade på LCA- eller analysdata för livscykelinventering, som i sin tur styrs av standarden ISO 14040. Det är viktigt att notera att ISO 14040 är generisk och gäller alla typer av produkter och tjänster. Således är den inte särskilt användbar för en specifik produktkategori. Programoperatörerna bidrar till att fylla denna lucka genom att administrera program i enlighet med ISO 14025 så att EPD:er innehåller om samma typ av information.

Enligt ISO 14020 kan en programoperatör vara "ett företag eller en företagskoncern, en industrisektor eller en branschorganisation, offentliga myndigheter eller organ, eller ett oberoende forskningsorgan eller annan organisation". Programoperatören utvecklar, godkänner och offentliggör produktkategoriregler och produktspecifika regler (PSR) (se slutkommentar 5). PCR:er är en uppsättning specifika regler, krav och riktlinjer för framtagning av typ III-miljödeklarationer för en eller flera produktkategorier” (se slutkommentar 6). PCR som hör till det här informationsbladet omfattar till exempel elektriska, elektroniska och HVAC-R-produkter och anger hur tillverkarna ska utföra LCA. PSR:er definierar reglerna för specifika produkter inom denna kategori, såsom en effektbrytare, luftkonditioneringsenhet, UPS-enhet osv. Programoperatörerna ansvarar också för registrering och offentliggörande av EPD:er och försöker se till att tillverkarna inte får någon otillbörlig fördel genom att tänja på regelgränserna när de skapar sina EPD:er. Vi diskuterar några av dessa fallgropar i avsnittet "Riktlinjer för korrekt produktjämförelse".

I tabell A.1 i ISO 14040 finns en sammanfattning av de steg och organ som medverkar i utarbetandet och driften av ett miljödeklarationsprogram. Detta illustreras i figur 4 och visar att berörda parter är en del av denna process. Enligt standarden kan "berörda parter omfatta materialleverantörer, tillverkare, branschorganisationer, köpare, användare, konsumenter, icke-statliga organisationer (NGO:er), offentliga organ och, i förekommande fall, oberoende parter och certifieringsorgan".

Vi tillhandahåller EPD:er som kallas för PEP (Product Environmental Profile). PEP är begreppet som används av programoperatören, ”P.E.P. Association”, som förvaltar PEP:s miljödeklarationsprogram. Den här programoperatören stöder PCR:er för EEE- och HVAC-produkter. Observera att produkttillverkare normalt sammanställer sina EPD:er i enlighet med programoperatörens regler, men de måste verifieras oberoende av antingen interna (se slutkommentar 7) eller externa experter enligt vad som anges i dokumentationen för EPD. Även om EPD:er gör det lättare för dig att kvantifiera hur miljömässigt hållbara olika produkter är så tillhandahåller de också de uppgifter som företag behöver för att redovisa sina Scope 1-, 2- och 3-utsläpp. Dessa uppgifter används i sin tur för att visa vilka framsteg som företaget gjort i förhållande till deras miljömål. I figur 5 visas ett exempel på hur en PEP för en effektbrytare för detektering av ljusbågsfel kan se ut.

Sammanfattningsvis är typ III-märkningar, dvs. EPD:er, ett viktigt verktyg som kan användas för att kvantitativt utvärdera en produkts miljöpåverkan. Dessa dokument är baserade på ISO-standarder och har validerats. Tillverkarna bör göra sina EPD:er fritt tillgängliga. Typ I-märkningar verifieras av tredje part och är användbara för mätning av specifika prestandafaktorer, såsom energieffektivitet. Slutligen kan märkningar av typ II vara användbara om tillverkaren tillhandahåller den underliggande dokumentationen som anger att tillverkaren kan betraktas som trovärdig.

Det här är den produkt som hållbarhetsuppgifterna är baserade på och som utgör grunden för din jämförelse. En beskrivning av produkten kan också ingå. Enligt EPD-reglerna kan denna referensprodukt representera alla modeller i ett produktsortiment. Vi kommer att diskutera hur du kan använda referensproduktens data för att beräkna data för din målmodell senare.

Här anges funktionen för den representativa produkten. Exempel: "att stega ner en distributionsledningsspänning på 75 kVA till de spänningsnivåer som används av slutkunden enligt de energieffektivitetskrav som fastställs av DOE (energidepartementet) i 20 år." Ibland anges funktionsenheten per energienhet, per viktenhet osv. Observera att vid en jämförelse av två PEP-program måste den funktionella enheten och bedömningsmetoden vara desamma. Mer information om detta finns i avsnittet "Riktlinjer för korrekt produktjämförelse".

Här anges referensproduktens vikt samt en procentuell fördelning av materialet, inklusive emballage. Totalvikten används proportionellt för att anpassa miljödata för en annan modell.

Detta ger information om referensproduktens tillverkning, distribution, installation, användning och kassering i enlighet med dess livscykelanalys. Detta är några av de antaganden som användes i LCA.

Det här avsnittet inleds med några fler antaganden om LCA. I figur 6 visas ett exempel på dessa antaganden i en miljöpåverkanstabell för en elektrisk strömskena. Den sista raden i tabellen är särskilt viktig eftersom den anger den emissionsfaktor (se slutkommentar 8) som används i LCA. Detta viktiga antagande kommer att diskuteras närmare i nästa avsnitt.

Efter tabellen kommer en förteckning över "påverkansindikatorer" för referensprodukten som används för att mäta en produkts miljöpåverkan. Dessa värden anges vanligen i grundpotensform (t.ex. 2,52E+02). En viktig indikator för miljöpåverkan är:

• "Bidrag till den globala uppvärmningen" eller "global uppvärmning" som vanligtvis anges i kilo CO2e ("e" står för ekvivalent). Detta är det som de flesta kallar en produkts "klimatpåverkan".

Denna och andra påverkansindikatorer anges för var och ett av de fem LCA-stegen. I PCR definieras de på följande sätt:

• Tillverkning – "från utvinning av naturresurser till produkt- och förpackningstillverkning och leverans av dessa till tillverkarens sista logistikplattform"
• Distribution – "transport från den tillverkarens sista logistikplattform till tidpunkten då produkten anländer till platsen där den avses att användas"
• Installation – "installation av produkten på platsen där den avses att användas"
• Användning – "användning av produkten och det underhållsarbete som krävs för att säkerställa produktens användbarhet"
• Kassering – "borttagning, demontering och transport av uttjänta produkter till en behandlingscentral eller uppsamlingsplats, samt behandling i samband med kasseringen".

Det sista avsnittet av en PEP presenteras i form av en tabell som omfattar:

• det datum då PEP:en utfärdades
• giltighetstiden
• den PSR och den version som PEP:en bygger på
• oberoende verifiering av deklarationen och uppgifterna – ”X” visar om PEP:en är baserat på intern eller extern verifiering.

Uppgifterna i en PEP är inte exakta. Om värdena för en viss indikator ligger inom 10 % av varandra bör därför de två produkterna anses ligga på samma nivå utifrån den indikatorn. Detta beror på den felmarginal på +/- 5 % som standarderna medger när en tillverkare ska rapportera värden. Om till exempel koldioxidutsläppen är 100 kg för produkt "A" och 105 för produkt "B", bör de anses vara lika stora eftersom deras "+"- och "-"-intervall överlappar med varandra.

PEP-dokument innehåller en hel del uppgifter, och en del av dem är komplicerade. Därför bör PEP-dokument innehålla en länk med definitioner av de begrepp som används i dokumentet. Detta är särskilt viktigt vid jämförelse av produkter från olika tillverkare eftersom definitionerna ger ett intyg på att du jämför samma sorts uppgifter.

Att jämföra den totala klimatpåverkan säkerställer inte att du jämför liknande värden om inte varje LCA-steg utvärderas på samma sätt. Nästa punkt illustrerar hur viktigt detta är.

Alla elprodukter har elförluster som leder till koldioxidutsläpp. Omfånget för dessa utsläpp beror dock i hög grad på emissionsfaktorn, som är andelen växthusgaser som släpps ut per varje kWh el som alstras. En LCA utgår från en viss emissionsfaktor för att beräkna de koldioxidutsläpp som genereras under produktens användningsfas.

Om emissionsfaktorn inte är densamma mellan de produkter som du jämför så kan du inte jämföra produkterna på ett rättvist sätt. Detta är särskilt viktigt för aktiva elprodukter såsom luftkonditionerings- och UPS-enheter eftersom utsläppen under användningsfasen vanligtvis utgör merparten av de totala LCA-utsläppen. Det är till exempel fullt möjligt för en PEP för en effektiv UPS-enhet (t.ex. 95 %) att visa sammanlagda utsläpp tre gånger högre än en påtagligt icke-effektiv UPS-enhet (t.ex. 80 %). Som visas i tabell 1 har detta exempel beräknats utifrån en sammanlagd emissionsfaktor för de 27 EU-länderna (0,231 kg CO₂e/kWh) jämfört med emissionsfaktorn för Frankrike (0,062 kg CO₂e/kWh). Även om detta inte tycks vara rättvist så tillåter programoperatörerna tillverkare att använda särskilda landspecifika emissionsfaktorer för modeller som säljs i landet i fråga. I vissa fall säljs dock samma modeller även globalt.

Dessutom gör PEP:s "energimodell som används" (sista raden i figur 6) det svårt att fastställa emissionsfaktorn eftersom den vanligtvis anges i en ”elektrisk blandningskod” (electricity mix code), till exempel "<1 kV, EU-27." Om du inte kan fastställa emissionsfaktorn för alla produkter så är det effektivaste sättet för att avgöra utsläppsnivån i användningsfasen mellan två eller flera produkter att jämföra deras effektivitet vid samma belastning med hjälp av effektivitetsberäknare. Till exempel så är vår egen "Single-phase UPS Efficiency Comparison Calculator" ett effektivt och enkelt verktyg för att jämföra effektiviteten hos två olika UPS-enheter. Observera att även om den här metoden inte tar hänsyn till underhållsutsläpp i användningsfasen, kan sådana utsläpp ignoreras för vissa produkter såsom UPS-enheter eftersom de utgör en trivial procentandel av den totala användningen (<2 %).

Slutligen, om effektivitetsberäkningsverktyg inte finns tillgängliga för den produkt du jämför är det bäst att be tillverkaren att tillhandahålla effektivitetskurvan för produkten. Sådana uppgifter gör att du kan jämföra verkningsgraden för alla produkter med samma belastningsprocent.

Viktig lärdom: Om emissionsfaktorn inte är densamma mellan de produkter som du jämför så kan du inte jämföra produkterna på ett rättvist sätt.

En användningsprofil anger den procentuella belastning och den tidsperiod under vilka en representativ produkt arbetar under sin livstid (fjärde raden i figur 6). En användningsprofil kan till exempel ange 25 % belastning för 20 % av livslängden, 50 % belastning för 20 %, 75 % belastning för 30 % och 100 % belastning för 30 %. Användningsprofilen används för att beräkna de koldioxidutsläpp som beskrevs i den tidigare punkten. Om användningsprofilerna skiljer sig åt kan värdena inte jämföras. Slutligen baseras användningsprofilerna på specifika driftlägen (t.ex. normalläge, frikylningsläge). Dessa lägen måste också vara konsekventa vid produktjämförelser.

Enligt PEP-reglerna kan referensprodukter användas för att representera alla modeller i ett produktsortiment. En direktjämförelse mellan referensprodukter från två eller fler PEP:ar kan innebära att du jämför koldioxidutsläpp för produkter med olika kapaciteter (t.ex. en 100A effektbrytare jämfört med 600A effektbrytare). Sådana jämförelser kan inte anses vara giltiga. Ibland kan en PEP (t.ex. PEP:ar för luftkonditioneringsutrustning) innehålla miljöpåverkansindikatorer i normaliserade enheter (t.ex. kg CO2e per kW kylning). Om indikatorerna inte normaliseras måste du proportionellt storleksanpassa referensproduktens miljöindikator utifrån dess vikt (t.ex. kg tillverkningsutsläpp per kg referensproduktvikt). På samma sätt måste du proportionellt storleksanpassa referensproduktens användningsdata genom att använda dess nominella effekt (t.ex. kg använda utsläpp per watt för referensproduktens kapacitet). Tabell 2 innehåller ett exempel på hur man beräknar tillverkningsutsläppen för "modell B", modellen som du vill utvärdera, med "modell A", referensprodukten i PEP.

Du måste upprepa den här proceduren för samtliga miljöindikatorer som du vill utvärdera. Dessa extrapoleringar ligger inom den förväntade exaktheten för PEP-uppgifterna.

PEP:er med olika PSR- och PCR-versioner kan introducera avvikelser som leder till att jämförelsen inte längre blir giltig. Se tabellen på sista sidan för att verifiera samma PSR- och PCR-versioner.

Vi avråder från jämförelser mellan EPD:er från olika programoperatörer (t.ex. en från P.E.P. Association och en från Ecoleaf). Detta beror främst på att de PCR:er som livscykelanalyserna bygger på troligen skiljer sig åt. Programoperatörernas spridning (se slutkommentar 9) under årens lopp (särskilt inom byggnads- och byggmaterialindustrin) har lett till olika försök att harmonisera PCR.er. I dagsläget finns det dock ingen enskild organisation som säkerställer ett konsekvent PCR-upplägg för de olika programoperatörerna.

Utgåva fyra av PCR omfattar ytterligare ett steg som kallas modul D, "nettofördelar och belastningar utanför systemgränserna". I det här tillvalssteget kan tillverkarna göra anspråk på miljöfördelar genom "återanvändning, återbruk och/eller återvinning". Om till exempel 100 % av en produkt återvunnits skulle tillverkaren kunna hävda ett negativt värde som motsvarar klimatpåverkan från tillverkningen. Detta gäller endast om tillverkaren har ett återvinningsprogram som återvinner 100 % av materialet från varje uttjänt produkt som sedan kan användas som råmaterial. Återvinningsprogrammet måste även gälla i landet där du befinner dig. Innan du blint tror på sådana uttalanden bör du be tillverkaren om mer information om deras återvinningsprogram. I synnerhet bör du be dem förklara hur de säkerställer att 100 % av produkterna returneras till dem och inte hamnar på en uppsamlingsplats.

Ibland utesluter PEP-produkter komponenter som man skulle kunna förvänta sig, vilket innebär att man hade kunnat förvänta sig att en tillverkares verksamhet har en avsevärt lägre klimatpåverkan än en annans. Till exempel kan en PEP för en UPS-enhet exkludera batterier. I de flesta fall nämns inte effektbrytare i PEP:er för ställverk eller apparatskåp. För att förhindra detta misstag bör du läsa igenom hela PEP och notera vad som har utelämnats.

Detta är en produkts förmåga att ”existera under en längre period utan någon betydande kvalitets- eller värdeförsämring." Ju längre en produkt fyller sin funktion med minimalt underhåll och degradering, desto mer hållbar är den (förutsatt att den också är effektiv och relevant). När du skjuter fram behovet av att byta ut produkten skjuter du också upp de resurser som krävs för att tillverka den, distribuera den och påverkan som medföljer kassering av den gamla produkten. Modularitet kan vara en effektiv designmetod för att förbättra hållbarhet på två nära relaterade vis. För det första, när en produkt är modulbaserad kan du reparera den trasiga modulen genom att byta ut bara den mot en ny istället för att byta ut hela produkten. För det andra ger standardiserade moduler tillverkarna möjlighet att snabbt förbättra modultillförlitligheten jämfört med motsvarande icke-modulära produkter. Detta innebär att det behövs färre reparationer, vilket i sin tur innebär att mindre avfall hamnar på soptippar. Exempel på modulära produkter är utdragningsställverk och skalbara UPS-system (utbytbara effekt- och batterimoduler).

För produkter med komponenter som är "förbrukningsbara" (t.ex. luftfilter) innebär hållbarhet också att tillverkaren kommer att erbjuda reservdelar och underhållstjänster under hela produktens livslängd. Med den här informationen kan beslutsfattare känna sig tryggare när de ska välja produkter med lägre total ägandekostnad (TCO), särskilt i fall där en produkts startkostnader är mycket lägre än den andra. Slitstyrkeanalysen baseras på standarder som den Europeiska standarden CSN EN 45552 och den allmänna metoden för analys av slitstyrka hos energirelaterade produkter.

Här beskrivs i vilken utsträckning en produkt kan repareras. Precis som hållbarhet innebär reparationskapacitet att en produkt kan användas längre och därmed öka dess hållbarhet. Reparationskapacitet omfattas av EU-standarden CSN EN45554, “Allmänna metoder för bedömning av förmågan att reparera, återanvända och uppgradera energirelaterade produkter”. Reparationskapacitet är också ett uttryck för hur lätt det är att reparera produkten. När det till exempel gäller ställverk förbättras reparationskapaciteten betydligt med modulära komponenter. Andra exempel inbegriper att varna användaren om vilket delsystem som påvisar fel med hjälp av programvara, att använda standardiserade delar och fästanordningar samt enkel åtkomst till sådana delar som behöver bytas ut mest frekvent.

Här beskrivs möjligheten att skicka tillbaka en uttjänt produkt till tillverkaren, antingen direkt eller via en tjänsteleverantör. Målet med återtagande är att få ut så mycket som möjligt av uttjänta produkter jämfört med att slänga dem på en uppsamlingsplats, vilket hade inneburit mer slöseri med resurser. När tillverkarna gör det enkelt att lämna tillbaka en uttjänt produkt, ökar deltagandet i program för reparation, renovering, återtillverkning, återanvändning och återvinning avsevärt, vilket ger tillverkarna fler möjligheter att förlänga livslängden för befintliga produkter genom att utöka sina lager med reservdelar och renoverade enheter. De produkter eller komponenter som inte går att återbruka kan sedan återvinnas på rätt sätt.

För att en produkt ska kunna göra anspråk på fördelarna med ”återtagande” måste tillverkaren godkänna att produkten kan återlämnas till en eller flera av tillverkarens tjänsteleverantörer. Detta innebär att tillverkaren har etablerat en process för retur av uttjänta produkter mellan användare och tjänsteleverantörer, eller direkt till tillverkarens anläggningar. Det innebär också att den personal som tar emot produkterna har erforderlig för att kunna hantera dem. Att returnera en uttjänt produkt kan också innebära att användaren får rätt att uppgradera till nya produkter.